Om jag vore sjukvårdsminister

ULRIK HÄGGE

Människan är en rationell och en social varelse. De flesta ställningstaganden är därför begripliga om man betraktar utgångspunkten för en uppfattning. Så är det även med politiska uppfattningar. Det svåra kan vara att förstå personens utgångspunkter. 

PRIVAT SJUKVÅRD

När man drabbas av sjukdom är man oerhört tacksam av att snabbt komma till vård och få en omsorg som man känner sig trygg i. I den omhändertagande situationen spelar det ingen roll om den omsorgen är offentlig eller privat, bara den är bra och att man får tillgång till den. Det som händer är att man kommer till ett sjukhus, man får ta sina prover och göra sina utredningar, man får behandling och medicin, man kanske får ligga kvar för observation och förhoppningsvis åker man därifrån i ett bättre skick än innan.

Allt detta kostar pengar. Så är det med huset jag kommer till, maskinerna som används, prover som tas, sängen jag ligger i, materialet som används vid min behandling och framför allt den medicin jag får. Alla som levererar detta tjänar pengar på sina produkter de har vinstmarginaler, läkemedelsindustrin gör stora vinster på sin verksamhet.

Varför påstår nu några att sjukvården endast består av de personer som träffar patienten och att denna verksamhet absolut inte får drivas i vinstintresse. Att teknikern som kommer och servar sjukhusets maskiner skall ha fullt vinstpåslag är det ingen som ifrågasätter. Min gissning är att av vårdkostnaden betydligt mer än 50 % består av andra kostnader, där vinstintresset aldrig ifrågasätts, än den direkta patientomsorgen. Det förtjänar även att sägas att den bästa sjukvård jag upplevt har varit i privat regi och inte i Sverige. 

VÅRDKOSTNADER

En orsak till att vinster i välfärden diskuteras är de ökade kostnaderna och bristen på resurser. Ökade kostnader är ett problem, men ett större problem är att fler och fler blir sjuka. Om istället färre blev sjuka skulle vi inte behöva diskutera vårdkostnaderna. Varför blir fler sjuka? På individnivå kan frågan vara svår men ur ett samhällsperspektiv vågar jag påstå att de flesta intuitivt förstår orsakerna, vår livsstil och då främst stress och kost. Vårt levnadstempo har ökat markant de senaste 30 åren. På 80 talet skrev vi brev till varandra, på 90 talet fax, på 00 talet skrev vi mejl och nu sker flera olika datakommunikationer samtidigt.

Vår kosthållning blir bara sämre. Även om Livsmedelverket påstår annat, så innehåller vanlig mat inte längre de mineraler och näringsämnen som kroppen behöver. Men framför allt förgiftar vi våra kroppar med socker och gluten. På 60 talet var vi tre syskon som på lördagen millimeterrättvist delade på en 33 centiliters Zingo. I dag dricker barn dagligen stora mängder läsk, energidrycker och juice. Godis och sötsaker äts dagligen och i vår mat finns stora mängder tillsatt socker. 

Vid blodcancersjukdom har man ofta ett ökat behov av proteinrik mat, inte socker

Ingen tål gluten, men vår tolerans för den är olika. Samma problem som med socker föreligger, vi äter för mycket. Minskas intagen minskas problemen. 

MINA UTGÅNGSPUNKTER

I GP har under våren förevarit en artikelserie om den sjuka vården, och här finns det en hel del att göra. Men den stora frågan och den enda lösningen på problemet är att vi alla tar vårt egna ansvar för hur vi lever och framför allt vad vi äter. Sluta ät socker.

Som sjukvårdsminister skulle jag driva en hård informationskampanj om kost och införa beskattning på alla produkter som innehåller mer än 5 procent socker. Och sjukvården, den kommer på sikt att tillfriskna.