Läkarcentrerad vård

"PATIENT"

"Vården borde välkomna pålästa patienter" kommenterade sjukvårdsminister Gabriel Wikström bland annat i en artikel som jag läste häromdagen i Svenska Dagbladet. I samma artikel klargjorde ministern att "vi måste få till en kulturförändring inom vården för att på allvar sätta patienten i centrum" och hävdade också att "en del läkare är rädda för en sådan utveckling". Som erfaren blodcancerpatient håller jag med denne unge man som inte är äldre än min yngsta son. Jag har egen erfarenhet av läkare som varit väldigt lyhörda och såna som absolut inte velat höra min åsikt. Det finns nog alla sorter skulle jag tro, och inte heller gillar jag att generalisera... 

Med det sagt så har jag lärt mig att alltid utgå från läkaren när jag träffar denne. Inte sällan har jag döljt hur mycket jag själv vet om min sjukdom för att inte uppfattas som "jobbig" eller "påträngande" av min behandlande läkare. Även de som jag uppfattat vara lyhörda. Det är enklare så har jag kommit fram till med åren. När politikerna talar om "personcentrerad vård" och "patientcentrerad vård" menar de säkert väl, och det är en fin tanke, men jag skulle inte påsta att det fungerar i dagens sjukvård. Tyvärr. Även om många läkare är väldigt duktiga och vill väl så ser verkligheten fortfarande annorlunda ut. 

Att patientens ställning fortfarande är svag inom vården läste jag mig till i en annan artikel som handlade om en rapport framtagen av myndigheten för vård- och omsorgsanalys (det finns då myndigheter av alla slag!). Rapporten som artikelförfattaren hänvisade till handlade om den nya patientlagen som tydligen infördes i början av 2015. Själv visste jag inte ens att den hade "uppdaterats", och jag är säkert inte ensam vad gäller den saken...  

Kontentan av myndighetens rapport var i alla fall att det patientinflytande som lagen var tänkt att stärka har minskat jämfört med året innan då lagen trädde i kraft. Jag är inte förvånad. Enligt min uppfattning är detta ytterligare ett bevis på att förändringen måste komma inifrån vården, det vill säga "nerifrån-och-upp", snarare än det motsatta. För att röra oss bort från en "läkarcentrerad vård" som jag valt att kalla det till en "patientcentrerad vård" som (nästan) alla säger sig vilja ha måste förändringen börja inom vården. Läkare och annan vårdpersonal måste vara villiga att i större utsträckning lyssna på patienten och dessutom inse värdet av att ta del av våra åsikter. Det är trots allt min hälsa det rör sig om, ingen annans! 

I affärsvärlden jobbar man tillsammans i "team" med mycket kommunikation och är väldigt måna om att ta kundens behov i beaktning och göra både det ena och det andra för att lyckas med detta. Varför kan då inte vårdens utövare tänka likadant när det gäller oss patienter? Allting vi kräver att att man lyssnar på oss, visar respekt och är villiga att ha en hälsosam dialog. Det kan väl inte vara för mycket att begära, eller? 

I affärsvärlden är samarbete och dialog en självklarhet, varför inte också inom vården?