Att vara aktiv
ULF JOHANSSON
Jag heter Ulf Johansson, 55 år från Älmhult där jag bor tillsammans med min sambo i lägenhet. Vi har två uppvuxna söner som är utflyttade men också bor i Älmhult. Vi har ett fritidshus som ligger vid blekingekusten där vi tillbringar nästan all vår lediga tid. Jag är en positiv och nyfiken person vilket gör att jag har väldigt lätt för att intressera mig för saker och ting. Detta är dock inte alltid av godo för om jag skulle göra allt vad jag tycker skulle vara roligt att prova på då skulle jag behöva bli typ 300 år gammal så jag har fått lära mig att prioritera det som jag tycker är allra roligast och viktigast. Livet är alldeles för kort för att ägna sig åt negativa ting så det försöker jag att undvika att lägga någon tid på alls. Mina största intressen förutom familjen är vårt gemensamma fritidshus, fiske, och min hyrda källarlokal där jag en kväll i veckan försöker jobba med lite olika hobby projekt. Just nu så renoverar jag en gammal motorcykel från 1938. Träning och lopp har blivit en av de viktigaste sakerna i mitt liv.
Träning har inte alltid varit prioriterat för mig. Jag spelade fotboll upp till jag var ca 30 år men jobbade skift så jag tränade bara varannan vecka med fotbollslaget andra veckan blev det lite styrketräning på gymmet. Vi spelade i div 6 ibland 5 så det var ingen elit precis men det var kul. Jag hade nog kondition som en genomsnittlig motionär på ett ungefär. Efter 30 hade jag bara målet att hålla mig under 90 kilos strecket för gick jag över det så blev det obekvämt så då försökte jag gå ner dom kilona. Det hände att jag började springa då och då men jag hade problem med att jag sträckte mig i lårets baksida vilket gjorde att jag inte kom igång med att träna regelbundet.
2010 så frågade en arbetskollega mig om vi skulle åka Vasaloppet men jag hade inte åkt längdskidor sedan jag var barn och inte hade jag tränat heller så jag sa att jag måste nog ha lite mer tid på mig och även prova på att åka skidor innan jag bestämmer mig. Jag har alltid tänkt att det skulle vara häftigt att åka Vasaloppet men det har inte funnits i tankarna att det verkligen skulle bli av förrän nu. Vintrarna 2010-2012 hade vi tur och fick lite snö även i södra Sverige så jag köpte skidor och provade på och det kändes bra. Våren 2012 anmälde jag mig till Vasaloppet året därpå, men hösten 2011 hade jag börjat känna av ett revben i lite olika situationer som inte verkade vilja läka.
Vasaloppet - en svensk tradition som dock kan vara en rejäl utmaning att lyckas genomföra
När jag och mina söner var i Österrike och åkte utförsåkning ramlade jag och kände av revbenet igen så jag tog kontakt med vårdcentral när jag kom hem. Eftersom det var ett återkommande problem så trodde läkarn att revbenet gått av och inte ville hitta ihop igen så han skickade mig till röntgen direkt. När röntgenläkaren kom så började han ställa en massa konstiga frågor vilket gjorde att jag förstod att det inte var något normalt benbrott och sedan gick det i en rasande fart allting. Jag fick min myelomdiagnos som jag på något sätt var tvungen att acceptera innan jag kunde gå vidare. Då bestämda jag mig för att jag skulle göra allt vad jag kunde för att själv inte bli en begränsning i vilka behandlingar som jag skulle kunna göra i framtiden.
Det enda som jag kunde påverka var att se till så att min kropp var i fysisk god form så att inte min läkare skulle behöva välja bort behandlingar på grund av att min kropp inte orkade med. Träna kan jag göra, jag bör kunna stärka mitt skelett och omgivande muskler vilket borde vara bra. Det borde heller inte vara fel med bra syreupptagningsförmåga. Uthållighetsträning borde också vara bra mot trötta muskler osv. Så gick funderingarna hela tiden och jag tänkte att steg 1 var att se till så att jag kan springa, rätta till baksidan lår, kolla så det inte är något annat fel som skulle kunna äventyra min kommande träning. Jag gick till en naprapat som rättade till baksidan låret som nu funkar perfekt. Har man inte tränat på ett tag och kanske är lite överviktig så är det väldigt lätt att man ta i för mycket vilket gör att man lätt överanstränger delar av kroppen och därmed gör att det är svårt att få en regelbundenhet i träningen som jag tycker är det absolut viktigaste.
Jag började träna väldigt lugnt, gick och sprang sakta, tiden var inte viktig och jag tränade inte hårdare än att jag skulle tycka det bli roligt att göra nästa träningspass. Efter min första SCT så märkte jag ganska snabbt att här gäller det att ta tag i min rehab - man blir ju fullständigt utslagen! Jag såg träningen som en förberedelse för att göra något roligt eller nödvändigt, att hela tiden förbättra mina svagheter samt stärka det som min sjukdom och mina mediciner bryter ner. För min del så gäller det att skapa ett mål som jag behöver träna för att nå och det blev Vasaloppet denna gången. Det fanns ingen chans att åka Vasan 2013 så jag fick sälja den och anmäla mig igen 2014 då kom jag halvvägs, sedan har jag åkt 2015, 2016 och 2017. Jag gjorde även en svensk klassiker 2016.
Efter min första stamcellstransplantation (SCT) fick jag ner mina lätta kedjor (har ingen M-komponent) ganska mycket vilket gjorde att jag inte hade någon medicinering efteråt. Jag provade med ett nytt läkemedel men det funkade inte så bra så jag fick sluta med den. Jag förstod att SCT är krävande fysiskt men jag hade inte varit med om det tidigare så jag visste inte hur det kändes. Efter orkade jag gå ca 500 meter innan jag var i behov av att lägga mig och vila så min träning utgick från det. Jag gick en liten runda varje dag och den blev längre och längre till slut kunde jag växla gång med lätt jogging (gå 1 km, jogga 1 km o.s.v.). Efterhand kunde jag minska gångdelen och jag klarade att springa hela rundan som då var ca 5 km.
Det tog ända till 2015 innan jag klarade att åka hela Vasaloppet för första gången men det var det värt. För mig är Vasaloppet en helhetsupplevelse. Vi åker buss upp med Elme Spots Club till Malung på fredagen och går på mässa, chillar och vallar på lördag. Att ta sig tidigt till plats och njuta av loppet på söndagen och sova över i Mora till måndagen, varefter vi sedan åker hem är härligt. Jag försöker vara i så bra form innan ett lopp att jag känner att jag har krafter kvar på upploppet så att jag kan njuta av den eufori som man får när man ta sig över mållinjen. Tar det längre tid än väntat spelar det ingen roll. Det tog 5 år innan cancern hade hunnit i fatt och jag skulle göra min andra SCT och under denna tiden hade jag inga direkta biverkningar och kände inte av min sjukdom fysiskt heller förrän jag var i behov av att gå vidare med näste SCT vilket var skönt på ett vis.
Nu kunde jag förbereda mig lite på vad som väntar. Jag hade anmält mig till Vasaloppet även 2018 men eftersom min SCT skulle göras i sep 2017 så visste jag att jag inte skulle hinna komma i form till dess så jag fick hoppa av. Att skapa ett mål för mig är viktigt så det realistiska målet blev Göteborgsvarvet 2018 och istället för att bara springa själv så utmanade jag mina arbetskollegor att följa med vilket det var många som nappade på. Vi var 156 st. som passerade mållinjen då. IKEA Fights Cancer gruppen deltar även i år och vi är nästan 300 personer som startar i samma startgrupp och springer i samma tröjor. Sedan sponsrar IKEA och deltagarna Berta Kamprads Cancer Stiftelse med en del gåvor.
Mitt träningsschema började denna gång med en promenad på 700 meter i 16 minuter vilket är väldigt långsamt. Jag hade hittat ett träningsprogram som jag skulle börja följa 16 veckor innan loppet. Det innebar att jag var tvungen att nå en viss träningsnivå tills dess vilket var i januari någon gång. Jag hade tre månader på mig att nå den nivån och med en dåres envishet så kom jag dit. Jag genomförde Göteborgsvarvet 2018 med tiden 2.16 med krafter kvar för att kunna njuta av upploppet ungefär som jag hade planerat, en fantastisk känsla.
En promenad eller joggingtur i skogen gör gott för både kropp och själ
Jag hade även anmält mig till Vasaloppet 2019 och trodde att jag skulle fixa det men jag fick lite problem med en förkylning efter Göteborgsvarvet (detta var i maj 2018). Även om jag visste så tänkte jag inte på att mitt immunförsvar var nedsatt av medicinerna vilket gjorde att jag fick tillbaka förkylningen sex (!) gånger under sommaren och hösten. Min träning inför Vasaloppet blev helt förstörd och min plats gick till någon annan även detta år. Då insåg jag vikten av att verkligen återhämta kroppen innan man kör igång för fullt igen. Jag känner att jag behöver ungefär dubbelt så lång tid att återhämta mig i förhållande till när jag inte hade dåligt immunförsvar. Jag har också insett (bara min egen teori) att jag måste ha minst en dags vila innan nästa träningspass för att säkerställa min fysiska återhämtning. Det kan kanske funka att köra en veckas träningsläger men då får jag förbereda mig för den, både före och efter.
Det som känns bra med att träna regelbundet är att man lär känna sin kropp på ett bra sätt man vet vad man kan utsätta den för utan att riskera någonting. Man blir starkare genom att ständigt förbättra sina svagheter. Efter min andra SCT så skulle jag få cytostatika som broms av mina lätta kedjor då fick man på sig den osynliga ryggsäcken. Det kändes väldigt tydligt när min första medicinering inte hjälpte och jag fick byta till en ny och innan jag kunde börja på min nya medicin så var jag tvungen att göra ett uppehåll för att återhämta mitt immunförsvar. Då var det hel plötslig lätt att gå upp på morgonen, behövde inte fokusera så mycket för att gå i badkaret när jag skulle duscha, jag kunde hålla en högre puls en längre tid när jag tränade osv.
När jag startade med min nästa medicinering så fick jag på mig ryggsäcken igen, jag tar kortison denna gången också vilket göra att jag blir speedad i skallen och svårt att sova första natten, därför har jag lagt in ett tränings pass samma dag på tisdagen som gör att jag blir lite tröttare inför natten så jag kan sova några timmar. Jag har också svårt att fokusera i stimmiga miljöer, stressiga situationer, hantera olika ärenden samtidigt och när jag når en övre gräns så måste jag lägga mig och sova en timme eller två. Här har jag väldigt stor nytta av att jag tränar regelbundet jag har lätt för att återhämta mig efteråt. När jag tar kortisonen så ökar min vilopuls med ca 30 slag första dagen sedan minskar den efterhand det gör att kroppen får jobba utan att jag anstränger mig.
Det måste också vara bra att man har kraft att ta denna ökade belastning genom träning. Mitt skelett har ihåligheter och mitt sunda förnuft säger att jag måste stödja det på något vis så att stärka musklerna runtom samt att löpträning har en styrkande effekt på skelettet är viktigt.Min osynliga ryggsäck gör att det ibland är svårt att ta sig i kragen och gå ut och träna men när man väl har kommit ut känns det som att man får en injektion av kraft och får lätta ben när man springer. För mig gäller detta upp till en viss gräns då jag har svårt att ligga med en högre puls en längre tid. Pressar jag mig för hårt så blir jag hel utslagen efteråt detta gör att jag måste hitta en balans där jag tränar bekvämt men som ändå gör att jag kan förbättra min styrka och uthållighet.
Låt inte din "osynliga ryggsäck" hindra dig från att vara aktiv...
Jag är helt övertygad om att min regelbundna träning bidrar till att jag ännu så länge inte känner så mycket krämpor i kroppen. Det är tydligt att min återhämtningsförmåga spelar en viktig roll i många fall när jag har pressat mig för hårt både på jobbet och i träning, när medicineringen kräver kraft av kroppen, när mitt immunförsvar kryper ner på minimum samt när jag åker Vasaloppet eller när jag springer Göteborgsvarvet. Styrka och rörlighet gör att jag lättare kan springa, åka skidor, cykla, förbättra mina svagheter och en massa roliga saker. Det gör också kroppen smidigare och ger mig ett bättre rörelseschema.
För mig är träning oavsett vad livsnödvändigt för att försöka kunna skjuta på mina begränsningar inför kommande behandlingar samtidigt som att jag har hittat nöjet i att skapa mål och delta i olika lopp. Jag mår också väldigt bra av att träna vilket blir "vinn-vinn-vinn" för mig. Målen som jag har satt upp framåt är Göteborgsvarvet och Sommen runt cykel i maj, jag har anmält mig till Vasaloppet 2020 och Göteborgsvarvet blir det även 2020. Sedan har jag en liten dröm om att springa Stockholm maraton men vi får se. Om det visar sig att jag inte kan deltaga i något loppen så är inte det hela världen, det absolut viktigaste är att jag har tränat regelbundet inför dem.
Känn efter vilka svagheter du har eller får av sjukdom och medicinering förbättra dem, kolla med naprapat/läkare om du vet med dig att du har en gammal skada rätta till dem om det går eller hitta en träningsform där man kan undvika att belasta skadan som inte går att reparera (finns alltid), sträva efter att få symmetri i kroppen så man inte får några snedbelastningar, ta inte I för mycket börja träna bekvämt, ta god tid på dig och ha tålamod. Regelbundenhet är det absolut viktigaste så bestäm gärna vilka dagar som passar bäst. Det ska kännas roligt !!!
Allt jag skrivit utgår från mina egna erfarenheter jag är absolut inte expert på något annat utan min egen kropp. Så bli expert på din kropp och förbättra dina svagheter regelbundet.
Senast uppdaterad 27 juli 2020